Igår var en tung dag.

Tyra har börjat bli ledsen då jag lämnar henne på dagis, och det svider verkligen i mammahjärtat att se hur hon försöker hålla inne tårarna då vi står i hallen och hon ska kläs av ytterkläderna. Inte kul alls att lämna en ledsen unge och vara borta hela dagen!
Jag vet ju att det bara är en fas, och att det kommer gå över. Men ont gör det.

Sen det med plugget då. Igår var jag nära på att ge upp helt. Tänkte att det är lika jag hoppar av och börjar jobba i sur-restaurang-branchen igen. Att det är det jag kan och kommer inte kunna lära mej ett smack. Att jag är den enda som inte fattar.

Idag känns det bättre, barnet grät inte då jag gick utan sprang iväg och lekte i sandlådan glatt.
Pluggandet känns lättare och mer förståeligt av någon anledning.
Tror kvällen bestående av långa samtal med mina nära och kära gjorde sitt.

Tack för att ni finns! <3