Monday, all day long.
I veckan ska jag börja mitt nya liv. Det där livet utan stress och massa måsten. Ta dagen som den kommer, bara vara och inte göra ett skit ibland.
Idag skulle vara dagen D. Det började bra. Vi klev upp, lallade på, käkade frukost (Tyra iaf, jag hinkade kaffe) och hade inte alls bråttom. Skulle skippa min morgonpromenad, för att den är ett förjävla stort stressmoment vareviga dag, eftersom att jag aldrig lyckas vara klar till typ åtta då vi ska gå.
Men, sen började det krypa i kroppen och det där samvetet började hacka. "Skippa promenaden? Din slöa skit, gåå för helvete gååå!" Typ. Sen, efter promenaden, började det andra samvetet. "Skita i växhuset för att du gått promenaden, aldrig, tänk på ditt stackars barn, vad ska hon göra hela dagen, helt utan någon att leka med?" Så jag stressade iväg även dit, med en banan i näven på barnet och tom kagge på mej själv.
Väl hemma därifrån åt vi lunch, lekte lite till, innan det var sovdags för barnet. Vi (hon) skulle träna på att sova på stor-madrassen i hennes rum, och snäll mamma som jag är skulle jag ligga brevid ett tag till hon somnade. Och ja, jag somnade själv jag med.
Vaknade halv fyra, stress igen då vi hade tvättstuga fyra. Jag kände mej helt seriöst som superkvinnan då jag prick fyra glider ner i hissen, med barnet i barnvagnen, fullastad med sopor under, hunden och två stora tunga ikea-kassar med tvätt i högsta hugg. Kasta i tvätten, snöra soporna, traska med hunden, upp och slänga på maten, och springa ner i tvättstugan igen och häng tvätt. Vilket förövrigt är rätt svår då man har med sej en medhjälpare, eller stjälpare, som mest bara drar ner tvätten igen...
Tack och lov, så kom A precis hem då och tog med sej barnet, som passat på att bajsa där nere i tvättstugan, och gick upp och styrde klart maten och bytte skitblöja.
Nu är disken borta, barnet badat och sövt och leksakerna bortplockade. Jag har pustat ut och tänkte lägga mej i badet.
Och vi ska vara så wild and crazy att vi lämnar tvätten till någon annan dag.
Och imorgon, då ska jag börja mitt nya stressfria liv.
Idag skulle vara dagen D. Det började bra. Vi klev upp, lallade på, käkade frukost (Tyra iaf, jag hinkade kaffe) och hade inte alls bråttom. Skulle skippa min morgonpromenad, för att den är ett förjävla stort stressmoment vareviga dag, eftersom att jag aldrig lyckas vara klar till typ åtta då vi ska gå.
Men, sen började det krypa i kroppen och det där samvetet började hacka. "Skippa promenaden? Din slöa skit, gåå för helvete gååå!" Typ. Sen, efter promenaden, började det andra samvetet. "Skita i växhuset för att du gått promenaden, aldrig, tänk på ditt stackars barn, vad ska hon göra hela dagen, helt utan någon att leka med?" Så jag stressade iväg även dit, med en banan i näven på barnet och tom kagge på mej själv.
Väl hemma därifrån åt vi lunch, lekte lite till, innan det var sovdags för barnet. Vi (hon) skulle träna på att sova på stor-madrassen i hennes rum, och snäll mamma som jag är skulle jag ligga brevid ett tag till hon somnade. Och ja, jag somnade själv jag med.
Vaknade halv fyra, stress igen då vi hade tvättstuga fyra. Jag kände mej helt seriöst som superkvinnan då jag prick fyra glider ner i hissen, med barnet i barnvagnen, fullastad med sopor under, hunden och två stora tunga ikea-kassar med tvätt i högsta hugg. Kasta i tvätten, snöra soporna, traska med hunden, upp och slänga på maten, och springa ner i tvättstugan igen och häng tvätt. Vilket förövrigt är rätt svår då man har med sej en medhjälpare, eller stjälpare, som mest bara drar ner tvätten igen...
Tack och lov, så kom A precis hem då och tog med sej barnet, som passat på att bajsa där nere i tvättstugan, och gick upp och styrde klart maten och bytte skitblöja.
Nu är disken borta, barnet badat och sövt och leksakerna bortplockade. Jag har pustat ut och tänkte lägga mej i badet.
Och vi ska vara så wild and crazy att vi lämnar tvätten till någon annan dag.
Och imorgon, då ska jag börja mitt nya stressfria liv.
Kommentarer
Postat av: Livan
haha... Lycka till :P
Postat av: Lillasyster
Good luck ;)
Trackback
