Igår var ju då den stora dagen, då RKDn skulle få lite makeover. Eller makeover och makeover, snarare lite upp-med-spegeln-och-fixa-till-läppstiftet kanske då. Det var ju trots allt hela fyra år sen vi drog på en ny hellack på han, så lite små skador är väl inte så konstigt, eller? ;)

Efter denna söndag i spacklets och sandpapprenas tecken, så kan jag inte förstå hur jag tänkte, här för några år sen då jag tänkte att jag lika gärna kunde bli lackerare tills jag visste vad jag skulle bli när jag blir stor. Då skulle jag ju iallafall ha jobb.
Jag vet faktiskt fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor, men att det inte är lackerare, är jag då helt säker på. Herregud, vilket tråkigt jobb alltså.
Jag har ju sagt, efter mina snart tio är i restaurang-svängen, att jag gärna tar ett jobb, där man inte behöver ha med människor att göra hela dagarna. Jag tar tillbaka det. Jag gillar människor och jag gillar att surra. Då ska jag nog inte ha ett arbete där det enda man har att surra med är ett sandpapper, eller en skärm.