Att det inte är lätt att få sin lilla röst hörd när man har med myndigheter att göra, har jag ju lärt mej. Men att man ska sitta i tårar efter ett samtal med en handläggare på Socialförvaltningen, och känna sej så liten på jorden och ner trampad i sulorna, är ju inte riktigt rätt?!

Nu har nästa storm blåst upp.

Vi har för några månader sen sök om försörjningsstöd från soc, då min föräldrapenning inte visade sej vara särskilt mycket att hänga i granen, och Agge får en liten, liten summa varje månad från arbets i så kallat utvecklingsstöd. Men då har det ju bara gett desto mer problem än pengar detta försök till lite hjälp med försörjningen. Vi har inte fått några pengar alls, förrutom förra månaden då föräldrapenningen inte kommit igång ännu, och jag förklarade detta för tanten som kallas handläggare. Då säger hon att hon betalar ut pengar, och att vi sen löser detta genom att dra av nästa månad, vilket jag tycker att det låter ju rätt rimligt och helt ok.
Men vad nu denna förbannades kärring gör, är att gå överhuvudet på oss, skickar flera brev till försäkringskassan, där hon säger att utbetalningarna ska gå till Socialförvaltningen i Luleå, inte till oss. Bara där tycker jag att det inte är ok, varför ringer hon inte till mej istället, och förklarar, istället för att gå över huvudet på oss? Kanske kräver pengarna av mej direkt?
Varpå försäkringskassan ringer mej, och frågar vad det är frågan om. Jag förklarar läget, ger namnet på soctanten och vi kommer överens om att vi ska höras nu i början på veckan för att få klarhet i allt.
Nu när jag ringer idag, har dessa två onda tanter från helvetet (läs; myndiheterna) pratats vid, och i princip hela min föräldra penning är utbetald, men inte till mej då givetvis, utan till soc. Kvar till mej finns några hundra lappar.
Ringer upp handläggaren på soc, är givetvis lite upprörd, men håller mej lugn och sansad och försöker få fram min sak i det hela. Vad gör hon? Jo, hon sitter och avbryter mej, inte en gång, utan flera. När jag höjer rösten och försöker likförbannat få fram det jag vill säga, då hotar hon med att lägga på luren. Och när jag säger att jag höjer rösten för att hon hela tiden avbryter mej, eller iallfall försöker, säger hon att det är ju bara för att jag inte verkar ha förstått. Men alltså. Tycker hon att jag inte förstått det hela, kan hon väl förklara för mej, då jag fått prata klart?!
Efter många om och men är mitt tålamod slut och finnhumöret kommer fram, och jag råkar kläcka ur mej att det är ju inte så jävla konstigt att folk inte orkar jobba, när dom går på soc, när det blir så här besvärligt efteråt. Då säger hon till mej att jag minsann får välja mina ord, annars får det vara. WHAT?! Visst jävligt onödigt av mej att säga, men vad fan.
Här sitter jag i en beroende-ställning till henne, och hon är inte heller särskilt trevligt eller tillmötesgående, eller ens så särskilt sugen på att höra vad jag har att säga uppenbarligen då hon konstant avbryter mej och så sitter hon och hotar med att lägga på luren, eller till och med skita i hela denna grej, som gjort att jag sitter med hundra spänn på mitt konto.
Och då är inte ens alla räkningar betalda. Snacka om att missbruka ett övertag, där jag är helt beroende på henne.

Det hela slutar med att jag ger mej. Jag inser att det inte går att försöka förklara för henne att det inte går ihop, hur jag än vrider och vänder på det, att jag ligger minus flera tusen. På grund av att dom tagit hela jävla föräldrapenningen.
Jag påminner henne återigen att jag vet att vi fått för mycket pengar, men att dom nu tagit hela överskottet plus lite till, och att hon faktiskt sa att vi inte skulle behöva lämna in någon ansökan denna månad, då vi har för mycket pengar. Och att nu måste vi ju göra det lika fan ändå. För nu ligger vi minus.
Tillslut fattar nog kärringen att det är hon som har fel. För hon ger med sej och säger att jag kanske ska lämna in en ansökan iallfall. Trots att hon tidigare sagt att det inte behövs. Sen till lägger hon att vi inte måste det, men att vi kan om vi vill. No shit sherlock. Snacka hon sitter där på sin tron och vägrar erkänna sina fel. Nu inser hon att hon tagit för mycket pengar, men då ska vi åtgärda detta genom att få åka dit och hämta papper, samla ihop alla lönespec och avier, och åka in med detta. Thanks a lot. Det är ju inte alls bökigt och jävligt onödigt.

Efter samtalet säckar jag ihop och grinar. Känner mej helt jävla värdelös och obetydligt som människa. På grund av hur fan jag just blev bemött.

Och då undrar jag ju genast, är det så här dom bemöter alla, som någon liten parasit, ett bidragsfall, som inte behövs visa någon respekt till?