Kabang! sa det och nu ligger jag i Sunderbyn på Agges mamma och pappas bäddsoffa i deras vardagsrum. Med ryggskottet från helvetet.
Skulle ju då byta däck på RKD i förrgår. Jag hann med tre, sen när jag skulle lyfta av sista vinterfälgen (dom väger bly ungefär) så small det bara och Linda flög i backen. Och där stod jag på alla fyra och insåg att jag inte kan ta mej upp, hur mycket jag än vill. Som tur var Räkan med mej, medans Agge var med Tyra inne, så hon rusade in och hämtade Agge, som fick försöka leda in mej, med sjuka sus i öronen och svartnande för ögonen.
Efter många om och men tog jag mej tillslut in och la mej i soffan utan att svimma. Där jag ligger än.
Nu är det lite bättre, jag kan ta mej upp och pissa iallafall. Om det är ryggen som blivit bättre eller Citodonen som funkar vet jag faktiskt inte. Men hem vet jag att jag vill.
Missförstå mej inte, det är skitskönt att vara här och bli servad av Agges fina föräldrar, men hemma är alltid.. hemma.

Och inte blev det nå jobba för Agge heller, eftersom jag inte ens kan byta blöja på lilla sessan, eller ens rapa henne, måste han ju vara stand by hela dagarna. Kanske att han kan jobba nästa vecka iallafall?

En sak är då säker; Linda har lärt sej sin läxa och kommer börja träna sin kassa rygg så fort det bara går. Att jag gått och ignorerat det faktum att jag har asdålig rygg, att det ligger i släkten dessa ryggproblem och att jag haft ont i ryggen så länge jag kan minnas, är ju helt jävla hjärndött.