Nu har nedränkningen börjat, fast egentligen har ju jag redan börjat nedräkningen då jag satt tjock som en säl här i vardagsrummet i december och kunde inte röra mej alls, knappt ner till bilen ens. Då hade jag redan hunnit göra en playlist att bränna, skaffat chaufför och visste i princis vad jag skulle dricka och vad jag skulle ha på mej.

För på lördag är det Lule Cruising, eller Key Town Meet, som det heter!!!


Som jag har längtat. Men nu kommer ju det där förbannades mammahjärtat in i bilden och ruckar lite.
Tänk om det inte funkar för henne att vara hos Agges föräldrar? Tänk om hon vägrar äta? Tänk om hon vägrar sova? Tänk om hon får ont i magen? Tänk om hon blir jättelessen och bara grinar hela kvällen? Tänk om mitt dumma mammahjärta kommer typ.. gå sönder av ångest för att lämna henne?
Alla dessa tänk om. Jag vet ju faktiskt, att om hon vägrar äta, så dör hon inte. Hon äter när hon blir nog hungrig. Och sover gör hon nog också när hon blir nog trött. Och Agges mamma är ju faktiskt också just mamma, och har gjort ett tämligen fint jobb med Agge och Rebecka.
Så egentligen är det ju inget att oroa sej för, och i absolut värsta fall, kan man ju åka hem.

Men ändå, så ligger det där och gnor långt nere i magen...