Alltså, när det handlar om gravida och barn och sånt, varför ska allting verkar så jävla bra då? Man hör om mammor som berättar om sin underbara graviditet, och hur underbart det var när ungen kommit och hur lyckliga dom var och att det är det bästa som hänt dom och att det är så mysigt att vara gravid och så vidare och så vidare...
Varför hör man aldrig om ömmande fötter så man fan inte kan stå på dom, om fingrar som fucking farukorvar, om bristningar över hela magen, om fogjävlalossningar..?? Visst, man har hört om illamående på mornarna, om konstiga sug, i värsta fall om att någon som har sista tiden varit sängliggande. Men inte så mycket värre än så. Iallafall inte jag, eller har jag inte varit uppmärksam nog?
Sen det som kan hända efter förlossning.. Ska vi ens gå in på dom äckliga detaljerna? Om att spricka, om att bli inkontinent, att inte kunna hålla in fjärtar, att inte kunna amma, att få förlossningsdepression och inte tro att ens barn är ens eget, eller kanske till och med försöka göra sej av med det?

Jag menar inte att man ska höra alla skräckhistorier i ett och bli livrädd för allt vad skaffa unge heter, men lite av det måste man ju få höra också, så man är förberedd.