Jag är ju en sån där vanemänniska in i själen. Och jag måste ju erkänna att trots jobbiga grannar, trappor och trångboddhet, så saknar jag Edefors litegrann. Trots allt var det ju min alldeles egna första lya. Och det var faktiskt ganska lugnt och tyst där, om man jämför med här. Visst, här finns inga grannar som springer i trappen och står och basar sönder fönstrena, vad jag kan tro iallafall. ;) Men, här är det liv, heeela tiden! Vi bor ju precis brevid hertsöleden. Och den låter, kan jag lova. Plus att det är värsta bygget här brevid. Haha, nu är det ju inte så att jag sitter här och tycker att det är jättejobbigt, men ni vet, lite så där störande... Aldrig är man nöjd! ;)
Jag börjar mer och mer inse att jag nog ändå passar bäst i min norrbottensgård ute på landet trots allt!

Ingen som känner sej så där direkt manad att skänka en till våran lilla familj? ;)